Söderblomsgården i TrönöIdag var första gången som jag och mamma åkte vägen över Trönö mot Rengsjö sedan den där natten i juni i år. Det var dagen innan midsommarafton och mamma och jag hade varit och hälsat på min syster och hennes familj. Vi kom och åkte och var nästan ute vid Kungsgården (vid ett litet ställe som heter Svarven) när vi krockar med en älg.
Hela mitt liv passerad i revy på bara några sekunder och jag såg hur älgens huvud kom emot rutan på passagerarsidan och mot min mamma som satt bredvid mig. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Så mycket tankar har rusat runt i mitt huvud sedan dess. Tänk om bara jag hade överlevt eller tänk om vi båda dött eller tänk om...ja så många tänk om-tankar. Som tur var så lyckades jag på nåt sätt komma runt älgen fast ändå inte. Den slog i kroppen i höger bakdel på min bil och jag fick lite skråmor på bilen, men långt ifrån så mycket som jag trodde att det skulle bli med tanke på den hemska smällen som uppstod.
Chockade åkte vi vidare i kanske 100 m innan vi kom på att vi måste anmäla det hela till polisen och hur gick det egentligen med bilen som vi hade bakom oss? När man blir så chockad att man skakar och grinar så är det svårt att tänka klart. Självklart hade jag glömt mobilen hemma den dagen också. Men vi vände om och kom fram till den andra bilen där en kille och hans tjej satt och var lika chockade som vi. Hans flickvän,som körde bilen, satt och grät medans han kom ut ur bilen och började prata med oss. Älgen hade rusat iväg in i skogen så vi visste inte riktigt hur det hade gått. Han ringde polisen på sin mobil och meddelade och vi åkte hem för att berätta vad som hänt för pappa och även jag tog och ringde polisen för att meddela vad som hänt. Jag var verkligen chockad och babblade på som bara den så polisen fick be mig att ta det lite lugnt. Han var jättetrevlig och jag blev lugn när han pratade med mig. Han tog alla uppgifter och så kontaktade han en jägare som bodde i området som fick ta en hund med sig och spåra älgen för att se hur skadad den blivit.
Visst har man väl haft respekt för älgar innan och de är verkligen stora djur, men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det skulle vara att krocka med en och jag är väldigt glad att jag lever idag. Som sagt, man ska ju upp på hästen på en gång man har ramlat av för att övervinna rädslan men jag har inte vågat tag itu med den för än idag. För vad är chanserna egentligen att man ska krocka med en älg på precis samma ställe igen? Och vad är det som säger att det inte kunde ha skett om jag åkt en annan väg? Därför tog jag tag i det idag när jag ändå skulle åka till min syster. Jag är glad att jag gjorde det för jag mötte inte någon älg idag :)
Har ni varit med om någon olycka någon gång? Jag hoppas i alla fall inte det! Ta hand om er!
Kram
- Emma
Jag bjuder på en badbild från i somras istället :) Jag och min systerdotter Klara :) 
