Chile

När jag var ungefär 8-9 år så var min pappa och jobbade i Chile i 2 månader, i två omgångar. Så sammanlagt så var han borta i Chile 4 månader på två år. Det vi var mest oroliga över då min mamma och jag det var den långa flygresan till Chile och vad som kunde hända under tiden. Men de säger ju att det är säkrar att flyga än att åka bil och det gick ju bra för han kom dit helskinnade och även hem helskinnad.
Något vi inte tänkte på däremot var att en jordbävning kunde uppstå och krossa allt i sin väg. Det var dock något som dök upp i mitt huvud när jag såg bilderna från Chile igår. Tänk om en jordbävning uppstått när min pappa var där. Vad hade vi gjort då? Jag vill inte ens tänka tanken.
Något som jag dock tänker på är alla de chilienare som blivit bragds om livet i denna fruktansvärda jordbävning som uppmätte 8,8 på richterskalan. Alla familjer som splittras, alla hem som blir förstörda och all panik som uppstår när man inte vet vad man ska göra. Jag lider verkligen med alla därborta och jag önskar att jag kunde göra något. Visst, man kan skänka pengar men det känns så futtigt när man skulle kunna vara på plats och hjälpa till.
Jag tänker även på alla de människor som pappa träffade på medans han var därborta. Hur drabbade har de blivit och var befinner de sig nu, lever de ens?

Verkligen hemskt! Mina egena problem känns så små jämfört med den här jordbävningen.

Mer om jordbävningen kan ni läsa här och här.



- Emma